Äntligen

Det känns skönt att våren äntligen har hittat hit efter den evighetslånga vintern som aldrig verkade ta slut. Under dem senaste dagarna verkar alla vinterbleka svenskar ha letat sig ut ur sina boningar för att ta del av solens varma strålar. Så även jag tillsammans med bästa tänkbara sällskap. Kroppen fylls med energi och jag känner hur det spritter i benen.
Nu håller jag mina tummar hårt för att vädret ska hålla i sig under den stundande påskhelgen som kommer att spenderas på min kära kalkstensö. Ledigheten är mer än välkommen.

Mami

Under helgen har jag haft besök av min fina mamma. Det var väldigt trevligt att få spendera lite tid med henne på egen hand. Vi hann med att strosa runt i stan, gå på bio och laga god mat. Nästa gång blir det jag som får besöka henne. Jag längtar faktiskt ganska mycket efter min kära ö. Snart så.

Finbesök

Igår kom käraste Mia på besök. Efter en jättegod middag, lite vindrickande och massor av skvaller så var båda alldeles för trötta och bekväma för att ta oss vidare. Vi börjar uppenbarligen bli gamla eftersom vi var nöjda med det. Det var hur som helst ytterst trevligt att få umgås med henne. Det får inte dröja tre månader till nästa gång vi ses.

Sunshine

Trots att jag fortfarande inte är helt återställd från min sjukdom så är det ändå mycket bättre än vad det har varit. Febern verkar ha försvunnit men jag är fortfarande drabbad av en envis hosta. Nu är jag trött på att vara fånge i min egen säng. Imorgon ställer jag klockan och hoppar upp med ett leende på läpparna.

Sjukstuga

Det är hemskt tråkigt att vara sjuk som "vuxen". Det finns ingen att känna sig ynklig inför som pysslar om dig med den där tidningen som du gillar att läsa, köper hem nyponsoppan som du är sugen på eller glassen som gör att din hals gör lite mindre ont. Istället måste man laga sin egen mat och sköta alla hushållssysslor själv likt vilken annan dag som helst. Ogilla.

Samma lika

Är det inte fantastiskt hur olika en plats kan te sig beroende på årstid, väder eller tid på dygnet? Jag tänkte försöka fotografera min utsikt under alla olika årstider och se hur mycket det skiljer sig. Jag kan bara föreställa mig hur fint det kommer att vara när våren är i full blom. Som jag längtar.

Mitt rätta jag

Jag slutar aldrig förvånas över mig själv och min egen klumpighet. Gång på gång gör jag mig illa, spiller eller har sönder något. I situationer då andra människor helst skulle vilja sjunka genom golvet så kan jag inte göra något annat än att skratta, för det är min vardag. Jag har alltid blåmärken eller skrubbsår och snavar när jag går i trappor. Jag vet inte vad det beror på, men jag har åtminstone slutat tro att det beror på att jag fortfarande växer som man så många gånger hört som barn. Kroppen gör helt enkelt inte alltid det hjärnan vill att den skall göra. Charmigt eller ej, men det är så mycket jag som det kan bli.