Jag slutar aldrig förvånas över mig själv och min egen klumpighet. Gång på gång gör jag mig illa, spiller eller har sönder något. I situationer då andra människor helst skulle vilja sjunka genom golvet så kan jag inte göra något annat än att skratta, för det är min vardag. Jag har alltid blåmärken eller skrubbsår och snavar när jag går i trappor. Jag vet inte vad det beror på, men jag har åtminstone slutat tro att det beror på att jag fortfarande växer som man så många gånger hört som barn. Kroppen gör helt enkelt inte alltid det hjärnan vill att den skall göra. Charmigt eller ej, men det är så mycket jag som det kan bli.
